Då föddes psykbunkern. Mitt desperata försök till ordning. Är glad att jag gjorde det, och den har överlevt i två år. Det är väl värt något. Såhär var det då:

Min Paramore-hysteri fortsatte utan några som helst gränser. Grät hejdlöst när jag premiärlyssnade på skivan och tillbad dem som mina gudar. Är glad att den tiden är över...

Var vilsen inom klädsmak.



Hade ohälsosamt snyggt hår. Får ryck, vill ha det.

Gick på fester och hade sjukt roligt. När jag tänker tillbaka på det blir jag rusig av glädje.

Förövrigt längtar jag inte tillbaka för fem öre. Jag gick fortfarande på NV och började väl känna av hur ohållbart det var. Jag hade ont i hjärtat för en idiot. Jag hade hela gymnasiet framför mig. Nu är jag inne på sista varvet och det är otroligt skönt. Min fina, kaotiska blogg. Grattis den.