Försökte skriva min engelska text. Satt i en timme och bläddrade i böcker och var äckligt övertygande mot mig själv att det här klarar jag lätt. När timmen var förbi ville jag gråta och kasta allt i väggen. Förbannade. Om två veckor är jag arton. Är fortfarande helt splittrad i frågan. Drömde konstigt i natt men Max sov vid mina fötter, så jag liksom överlevde. Igår såg jag en stackars gris som mådde råtta, och hon var död idag. Gissar på att hon vägde 80 kilo, så jag slet som ett djur om jag säger så, för att få bort stackarn från boxen. Död död, usch så hemsk det är ibland. Nu ska jag äta pepparkaka, orkar inte röra engelskan mer ikväll.




Jag vill. Vara där. Nu. Har inte andats på tre månader. Förjävligt att inte kunna vakna i fina rummet som luktar vind och minnen och kika ut genom fönstret på sjöglimten, gå ner för den knarriga trappan, sitta och dricka kaffe och äta fruktost uppkrupen i en fotölj tills klockan är lite för mycket, gå ner till sjön och borsta tänderna, sitta på bryggan. Åh det är det bästa med mitt liv.