Jag har försökt se. Leta. Men ibland kan man inte blunda för horisonten.

Tänkte visa hur fint livet var i Finland.
Packade min pappas mormors gamla kappsäck.
Efter ett himla snurrande runt på Stockholms gator kom vi till slut till Värtahamnen. Stockholm var verkligen kaos att köra i. Vi använde GPS:en mer där än de 50 mil vi körde i Finland..
Och så kom båten och vi lämnade Sverige och jag var djupt lycklig.
 
Dagen efter anlände vi till Åbo tidigt på morgonen. Jag och Stina letade upp närmsta McD, blev sur för jag beställde frukost UTAN BACON MEN FICK BACON. Liksom hallå. Äter inte mina arbetskamrater har jag ju sagt.
 
Vi stannade ganska många gånger. Drack kaffe. Jag pratade stapplig finska. Gjorde det till en redig roadtrip.
Skrattade åt Alva (vår GPS hette visst så) när hon försökte läsa de finska orden.
När vi var ca 2 kilometer från stugan fick jag ett emotional breakdown över att jag för första gången tagit mig dit på egen hand och Stina undrade vad hon skulle säga till min mormor. Men då sprang en stackars jycke omkring på vägen så vi inledde ett räddningsuppdrag och jag fick annat att tänka på. Så himla go. Kramade honom medan vi väntade på ägaren.
När vi kom fram lämnade vi alla väskor i bilen och gick direkt ut på altanen och öppnade en varsin cider. 18 grader och sol och Finland och jag hade äntligen kommit hem igen.
Vi bastade och borstade tänderna sent sent. Solen hade försvunnit ner bakom skogarna.
Dagen efter åkte vi alla till Kuopio!
Lossi <33
 
 
Torglivet alltså.
Vi åkte upp i höga tornet!
Det blåste något fruktansvärt så antingen såg man ut såhär^
Eller såhär haha.
 
Man såg lååångt.
Jag köpte en blomma och åkte till Helvimummo. ♡♡
På onsdagen åkte vi på loppis i Leppävirta. Hittade en ljuv kjol.
OCH denna rosiga historia.
 
Efter loppis landade jag och Stina ute på altanen för det var tillräckligt varmt för att sola och läsa apmycket.
Läste denna underbara. Samt drack kaffe ut nya såsdjuret-koppen <3
 
KRYP
Sjöutsikten från dasset.
 
Blev fullständigt betagen av Kristian Gidlunds bok.
Här vill jag minnas att vi var rätt så salongsberusade efter en spontan cider nere vid bastun när vi bara skulle borsta tänderna. Vi hade druckit lite, massa, ganska mycket vin med mummo och ukki och Kai också. Semester alltså.
Mummo, ukki och Kai åkte hem på torsdagen så vi var helt ensamma. Vi läste och drack vin oavbrutet. Förutom på kvällen då vi bastade. Hoppade på nästa bok som var väldigt rolig men kanske något stereotyp om finnar haha.
Rosé på altanen.
Åh vill dit.
Sista dagen hittade jag min mammas morfars skrivbok. Han dog -79 så jag fick aldrig chansen att träffa honom.
Den här hade han ritat. Satt bara och tittade. Försökte lista ut. Gick inte.
Läste lite Ivanhoe istället.
På kvällen satt jag på sängen och såg ut. Försökte spara intryck. Ogillade ovissheten om när jag skulle få återvända.
Hade kossatröjan och var lite ledsen.
På lördagen packade vi bilen och åkte i god tid.
När vi kom fram till Åbo hann vi gå runt en sväng. Slottet är så VACKERT.
Stina ringer sin mor.
Galet slitna. Så himla trist att lämna Finland när det var 20 grader. I Sverige hade der regnat fick vi höra.
Jag provade livet som medeltida kvinna.
På gatan blev jag sjukt fascinerad av denna skapelse. Vet inte ens varför såhär i efterhand.
Till slut fick vi checka in och vänta på båtjäveln. Minns att jag skrev i min dagbok något i stil med "Baltic Princess kan väl ta och köra upp sitt förbannade Sverige långt upp i masten eller nå". Ville verkligen inte hem.
 
Och sedan fortsatte vardagen i Sverige.
ljuva Finland. <3
 
 
Nu. Nu kan jag inte blunda för horisonten längre. Jag har gjort det så fruktansvärt länge. Trott att allt löser sig av sig självt. Det gör det inte. Mitt liv är nu och jag väljer mina val.
 
Allt har gått lite bättre. Var kräkfri i nästan 3 veckor för ett tag sen. Började undra om jag skulle tacka nej när kallelsen till ätstörningsenheten kom. Har inte varit där sedan i början av maj, det är fruktansvärda vårdköer men inom 3 månader har jag blivit lovad vård. Men nu sista tiden har inte varit så bra. Faller tillbaka. Bär på en ilska, en rastlöshet och en oro inom mig som bara briserar och lämnar inget att hålla fast i. Vet inte vad som händer ibland. Och då skiter det sig totalt med mat. Måste ordna mitt liv.
 
Och den här tiden i mitt liv har jag blivit trött på att dokumentera.
 
Ppsykbunkern har varit döende under en längre tid. Det kan ingen blunda för, den har varit min ständiga vän i snart 5 år. En naiv 15-åring startade den här bloggen. En försynt sprav. Det är inte jag längre. Jag fyller 21 i år, och jag känner varje dag hur gärna jag vill blogga varje dag som jag en gång i tiden gjorde. Men det funkar inte. Och det känns bättre att ge den ett sådant här slut. Ett riktigt avsked och inte bara ett inlägg som blev ett sista och sedan dog ut. Det låter ju sjukt larvigt. Men den här bloggen betyder väldigt mycket för mig.
 
Så. Här går ppsykbunkern i graven. På gott och ont. Vet att jag kommer ångra mig. Några gånger. Men en dag, när allt är bättre. När jag är jag igen och inte så destruktiv och självkritisk, då vet man aldrig. 5 år av mitt liv finns här. Och ni som läst, ja. Ni är fina.
 
Kallelsen kom idag. Och jag kommer åka dit.
 
quote | Tumblr
 
Punkt.
 
 

Kommentarer
Postat av: kristian

Du är en helt underbar tjej!

Svar: Men!!!
Amanda

2014-10-05 @ 12:40:31

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0