Till slut fick vi checka in och vänta på båtjäveln. Minns att jag skrev i min dagbok något i stil med "Baltic Princess kan väl ta och köra upp sitt förbannade Sverige långt upp i masten eller nå". Ville verkligen inte hem.

 

Och sedan fortsatte vardagen i Sverige.

ljuva Finland. <3

 

 

Nu. Nu kan jag inte blunda för horisonten längre. Jag har gjort det så fruktansvärt länge. Trott att allt löser sig av sig självt. Det gör det inte. Mitt liv är nu och jag väljer mina val.

 

Allt har gått lite bättre. Var kräkfri i nästan 3 veckor för ett tag sen. Började undra om jag skulle tacka nej när kallelsen till ätstörningsenheten kom. Har inte varit där sedan i början av maj, det är fruktansvärda vårdköer men inom 3 månader har jag blivit lovad vård. Men nu sista tiden har inte varit så bra. Faller tillbaka. Bär på en ilska, en rastlöshet och en oro inom mig som bara briserar och lämnar inget att hålla fast i. Vet inte vad som händer ibland. Och då skiter det sig totalt med mat. Måste ordna mitt liv.

 

Och den här tiden i mitt liv har jag blivit trött på att dokumentera.

 

Ppsykbunkern har varit döende under en längre tid. Det kan ingen blunda för, den har varit min ständiga vän i snart 5 år. En naiv 15-åring startade den här bloggen. En försynt sprav. Det är inte jag längre. Jag fyller 21 i år, och jag känner varje dag hur gärna jag vill blogga varje dag som jag en gång i tiden gjorde. Men det funkar inte. Och det känns bättre att ge den ett sådant här slut. Ett riktigt avsked och inte bara ett inlägg som blev ett sista och sedan dog ut. Det låter ju sjukt larvigt. Men den här bloggen betyder väldigt mycket för mig.

 

Så. Här går ppsykbunkern i graven. På gott och ont. Vet att jag kommer ångra mig. Några gånger. Men en dag, när allt är bättre. När jag är jag igen och inte så destruktiv och självkritisk, då vet man aldrig. 5 år av mitt liv finns här. Och ni som läst, ja. Ni är fina.

 

Kallelsen kom idag. Och jag kommer åka dit.

 

 

Punkt.