allt är en storm

En dag var jag på promenad i min skog.

Såg en gammal fin butelj som far min hittade en gång och ställde dit. Typ så alla troll och oknytt får något fint att glo på. Älskar den skogen, kan varje stig och sten och så vidare. Grät en försynt skvätt när jag stod inför BÄRSSONS lada som fallit sönder till ett vrak. Där lekte jag som liten. Snodde några rostiga spikar som ser minst 100 år gamla ut. Bara som souvenir ni vet. En fin skog att förlora sig i.

 

Igår åkte jag traktor med min familj och våra grannar. Vi har ju gjort det i hur många år som helst nu, kring påsk. Utklädda till tänderna. Jag var aptråkig dock. Har noll inspiration till allt. Så jag var bara röd.

Alltså skäms.

 

Jag hade grisarna på kvällen, då kom denna fina. Döpte den till Daryl (ja ni vet). Tänkte att det kanske skulle få den fina lilla att överleva och bli stark. Det funkade inte. Fannnn.

 

ALLTSÅ här om dagen, minns inte dagen exakt precis, såg jag Eternal sunshine of the spotless mind. Har läst att den skulle vara askontig och att Jim Carrey inte är något vidare som seriös skådis. Men jag grät igenom hela filmen och den var så galet galet galet bra. Kate Winslet var helt otrolig.

Jag dör. Vill bara se den igen.

 

Vet inte ens vad jag håller på med egentligen. Förvandlar mig själv till något kalt och tomt. Åker till en ätstörningsklinik och svarar på frågor om huruvida jag upplever att jag dödar, mördar och utplånar mig själv. Så stod det, ordagrant. Jag minns, för jag upprepade det om och om och om igen. Fick panik. Vadå mördar? UTPLÅNAR? Nej. Det gör jag väl inte. Svarar jag. Alltid lika svävande. Stirrade sönder en plastig murgröna som hängde på väggen. Arbetsterapeuten lämnade mig i flera, långa minuter så att jag skulle få tänka. Jag kom inte fram till ett svar, bara frågan. Vad håller jag på med egentligen? Jag vet inte vad som hänt. Det har bara blivit. Jag har varit ensam med mig själv och skapat mig en Amanda som blir lite smartare och lite vackrare för varje gång jag skippar en dag med mat eller spyr upp det jag fått i mig. Fy fan vad jag gråter. Orkar inte skriva egentligen. Försöker be mig själv om förlåtelse. Min familj. Vetskapen om hur jag skadar dem är tyngst. Det känns som att det är DEN som dödar, mördar och utplånar mig.

fan piss

 

Måste sova nu, jobbar med Monica imorgon. Det är bra. God natt <3

 

Alltså, din ärlighet och raka ord om din situation är så hjärtskärande att läsa. Jag hoppas du får bra hjälp med allting du känner är svårt. Jag skrev lite med din syster Sara förut. Så är väl lite tjenis med henne. Hitta din blogg där.

Stämmer det att du var bästa kompis med kamilla Karlsson förut? Hennes bror är min.

Du precis som Sara är hur fin som helst. Önskar dig allt gott. / Tom

Japp! Det är han. Vi var med varandra hela grundskolan. Tappa kontakten under gymnasiet och lite efter det. Men sen något år sen tillbaka när jag flyttade tillbaka till Frövi så fick vi upp kontakten igen.

Jag läste något annat inlägg nu. Jag känner igen den där ladan du skriver om. Som rasat ihop. Jag och mina syskon brukade gå igenom skogen när vi var små och leka där. Men vi kallade det stället för "läskiga ladan". Kändes lite sådär när det rasat ihop faktist. Jag minns att det var någon gammal lastbil därinne och mycket gammal hö som låg där. Jag minns någon gång så hade min storasyster någon spökpromenad när hon fyllde år. Då gick vi dit.

Trivs du i Frövi då?