I'll be lost until you find me
åh jesus. Bråvalla var lite som att flytta hemifrån en gång till. Man bara gör va fan man vill, dricker vin till frukost, dansar galet i leran och kramar främlingar bara för att man älskar samma band. Hade ingen, verkligen INGEN, röst under alla festivaldagar, låter fortfarande som en hes kråka när jag pratar. Blev förkyld dagen innan vi åkte och att åka på festival var kanske inte den bästa medicinen. Men kul var det. Har varit hemma i ungefär 2 timmar och allt känns redan som en avlägsen dröm.
Men. (detta gör sjukt ont att skriva) Jag missade Paramore. Jag satt fast i bilkö och drack grön Sours direkt ur flaskan tillsammans med Elin för att vi var så fruktansvärt stressed and depressed but welldressed över att vi antagligen skulle missa Paramore. Vilket vi gjorde, vi kom fram precis när dem slutade spela. Men vi lovade att NÄSTA GÅNG, DÅ JÄVLAR.
Men. (detta gör sjukt ont att skriva) Jag missade Paramore. Jag satt fast i bilkö och drack grön Sours direkt ur flaskan tillsammans med Elin för att vi var så fruktansvärt stressed and depressed but welldressed över att vi antagligen skulle missa Paramore. Vilket vi gjorde, vi kom fram precis när dem slutade spela. Men vi lovade att NÄSTA GÅNG, DÅ JÄVLAR.
Bråvalla visade sig inte direkt från sin bästa sida först, vi fick stå på en provisorisk husvagnscamping för att den riktiga blev full. Kul. Ett fält på 20 minuters gångavstånd ifrån festivalområdet, men vi snodde en VIP-parkeringsskylt och kom över det.
Och en sak jag inte kan fatta är att Rammstein var bland det BÄSTA OCH MÄKTIGASTE på hela jävla festivalen. De spelade första kvällen och jag följde med de andra för att dem ville se Rammstein. Det hade precis slutat regna men hela festivalen låg i mörker och vi var lite sena men när de första tonerna hördes började tusen tusen tusentals människor tokspringa mot scenen och vi med och alla rusade det snabbaste dem kunde och sedan var allt eld och musik och helt galet. Så surrealistiskt. Är fan kär i upplevelsen.
fy. fan. ta mig dit igen.
Senare på kvällen såg vi Macklemore och det var också helt galet. Jag och Elin åkte universums äckligaste karusell, tänker inte berätta mer än att vi åkte stundtals uppochner och jag hade uppriktig dödsångest och vill aldrig se den igen.
Det här är Elins rygg dagen efter, tillsammans med 50 000 andra. Alla dessa människor.
Emil körde på.
finaste becks och elin.
Ja, detta är i en Bajamaja. Men grejen är att vi spraya mitt hår blått och det var himla festligt till en början, men nu två dagar senare utan dusch så var det väldigt gött att få tvätta bort det. Jag såg 100 år äldre ut.
Pöjkarna slapp vara törstiga.
Det var mycket häng vid husvagnen, vi blåste såpbubblor och stället blev risigare och risigare. Allt jag ägde var i princip lerigt. Men vi var en fin liten konstig familj.
Alltså.När vi såg Hoffmaestro och dem spelade The Storm, DÅ började ett gäng på typ 20 pers bara springa fram och tillbaka i publiken när nanananaaa delen kom. Jag och Rebecka var mitt i det, och vi sprang och sjöng och hej och hå. Vad är det med att springa tillsammans med okända människor som gör mig så lycklig?
Ibland såg himlen ut såhär.
En gång såg jag och Elin ut såhär. Jag var lerig för jag hjälpte en kille som låg i leran och bara inte kunda resa sig och kans kompisar lämnade honom där. Moderskänslor. Han lerade ner mig fullkomligt och spillde ut min cider men jag fick honom på fötter igen i alla fall.
Och sedan blev klockan mycket och jag missade början av Mando Diaos konsert, stod i säkerhetskontrollen och grät när vakten frågade om jag kommit i målbrottet för att jag var så hes när jag bad honom skynda sig att kontrollera mitt armband. Gick på konserten själv. Kunde inte ens applådera. Var som en jävla 14-åring och vägrade slita blicken från Björn. Han var drop-dead gorgeous och jag kunde inte fatta att det var han. Han hade en lång röd rock och sjöng så jävla vacker och jag ville stå där alltid.
Ha ha, känner mig så fånig. Älskade Mando Diao, så himla fina låtar och så himla fin Björn.
Har bränt sönder nyllet, det syns inte så himle möe. Men det känns, tro mig. Min rygg är också tvärdöd efter hopp och skutt och spring på ett lerig flygfält. Men allt har varit så sanslöst kul.
Nu ska jag hämta rebecka och så ska vi handla mat. Fy fan vad fint med riktig mat !!!
KRAM
Kommentarer
Trackback
