Jag rekomenderar inte att gå upp klockan 5 eller 6 tre veckor i rad. Jag vet knappt vem jag är längre. Men idag skrattade jag när jag var på bussen på väg mot APU:n. När bussen lämnade Frövi kollade jag på min och Saras sammankedjade moppar och översköljdes av intensiv ömhet för min lillasyster, så jag smsade jag älskar dig till henne. Sekunderna senare ringer hon och skriker och gapar mig panikslaget i örat. VA FAN GÖR DU. Ungefär. Jag skrattade och sa att jag inte tyckte att man behövde någon specific anledning till att säga så till varandra. När hon lugnat sig skrattade hon också, så himla dråpligt!




Mys. weheartit.com
Hittade bilder som passar nu när jag känner såhär. Hur otroligt starkt jag vill något. Och samtidigt är så sårbar. Det är så vemodigt så jag kan le lite. Vemod är ganska vackert liksom. Och det häftigaste är att man verkligen kan känna det i hjärtat. Inte i hjärnan eller så. Det är verkligen i hjärtat det värker.

Och den här låten är fast i mitt huvud.

Kent - Välgärningar & illdåd

Jag ska stjäla en skatt
Den som döljer sig vid regnbågens slut
Den är min, den är du

Promenad med mor sen. Hej då!