Hej. Är dödstrött efter att ha klivit upp klockan fem. Men allt gick bra, förutom att mammagrisarna var lite tjuriga och en lyckades klämma mig i dörren av misstag när hon var nyfiken på mina skor. Mina höfter.  Men just nu kan jag inte riktigt använda alla mina sinnen. De känns liksom lite avklippta om man kan säga så. Jag går på sparlåga, det blir tidigt ikväll. Som vanligt, ändå. Mamma och Sara städar. Och lyssnar på finsk musik. Jag blir lite sjuk i hjärtat då. Nej. Mycket sjuk. Tanken på att det är minst ett helt år kvar tills jag får åka tillbaka igen smärtar så otroligt. Nu blir jag bara sentimental igen. Varför blir det alltid så?

Jag tänkte lägga upp världens finaste skära solnedgång över sjön men denna apparat är min bittra fiende.


Och så vill jag ha långt hår igen, så himla gärna.