När jag gick på en morgon-kissning med hundarna i skogsbrynet så dansade de gula löven omkring mig. Jag blev ledsen. Och lycklig på samma gång. Hatar känslor när man känner så! Jag vill så desperat hålla fast vid den här sommaren så det stockar sig i halsen när jag skriver om det just nu. Jag vill att den aldrig någonsin tar slut. Och samtidigt är hösten snart här, och förra hösten gör mig alldeles matt av lycka. Den var fin på alla sätt. Och när jag tänker tillbaka på den så önskar jag så intensivt att den här hösten blir minst lika bra. Är det bara jag som är såhär splittrad inombords? Jag vet inte om jag ska gråta av lycka eller olycka.

De gula löven påminde i alla fall om fin, sval höst.


Jag hade rött hår som på bilden i alla fall var fint, men som sen blev till rosa hö.

Jag lyssnade ohälsosamt mycket på Florence. Hon symboliserar liksom höst 2010.

Jag målade alver dag ut och dag in så fort tid fanns. Och lyssnade på sagan om ringen musik.

Jag gosade med Ruth som fortfarande var bebis. Och jag var fortfarande blond ser jag nu.

Jag pysslade med mitt rum hela tiden. Gjorde små söta tavlor och egna ljuslyktor som jag tände i höstmörket.

Jag förlorade mig själv i min egna hjärna och gjorde allt annorlunda. Gick lös med hammare och spik på mitt sum och flyttade på tavlor och annat. Saknar det en massa.

I december hade jag så mysiga hemmakvällar med karamellerna så det sved att se dem åka hem om kvällarna. Nu träffas vi knappt längre i skolan för de går NV och har helt andra tider och lektioner än jag och SPH. Därför hänger allt på våra mysiga hemmakvällar.

Jag hade långt hår och saknade håret jag hade ett år tidigare. Tänk att nu saknar jag håret jag hade då. Man lär sig aldrig.

Det får nog avsluta det här sentimentala lyckoinlägget. Man lär sig aldrig. Jag får aldrig tillbaka dem här sommaren. Men jag antar att det ger mig större anledning att längta tills nästa sommar. OCH hösten som står vid dörren och sprider vackra löv kring mina ben.