Han sitter redan på flotten med benen i vattnet när hon når fram till den och drar upp sig på mage bredvid honom. Lägger sig så, tillrätta med armarna i kors under hakan. Dimman sväljer dem. Kanske syns de inte från land. Sekundrarna passerar, blir till minuter. Ingen bryter tystnaden. Bara andetag hörs. Hon tror nästan att hon somnat när hon kan känna hans hand på hennes rygg. Hade han strukit henne? Klappat? Plötsligt hör hon hans röst.
"Mygga". Han säger det på det andra språket, hans språk. Men hon förstår. Hon har svarat honom på hans språk några gånger tidigare. Nu svarar hon tack. Han ler.
" Är du trött? " Frågan stannar i tystnaden mellan dem. Hon kan inte hitta orden, så hon nöjer sig med att skaka på huvudet. Rörelsen skapar vågor på vattnet. Dimman där ute rör sig framåt likt gastar. Hon ryser. Minutrarna går medans de båda följer vågornas färd över sjön för att sedan dö ut. Plötsligt sätter hon sig upp. En slags impuls av galenskap sköljer över hennes inre. Hon tar ett stadigt tag om hans axlar och säger till hans öra, på hans språk:
" Nu är jag trött".
Sjön exploderar av ringar när han ramlar ner i vattnet.
Han hinner ikapp henne på mindre än några sekunder. Tar tag i hennes arm och drar henne närmare sig. Medans hennes skrik blandas med skratt träffar kaskader av vatten henne i ansiktet. Han släpper henne och simmar mot land och mot bryggan där han drar sig upp i sittande position. Ett leende av triumf leker i hans ansikte. Hon skvätter retsamt några droppar åt han håll. Om hon bara kunde stanna tiden. Precis nu.

IMPROVISERAR till PA.


Till tonerna av detta. Det ger mig rätt känsla. Som jag minns det.